Drömmen om att slippa ..

Allt är inte ekologiskt ens i Paradiset, så jag fo-kuserar på de 80 % av matvarorna i den nya butiken på Södermalm som är det, däribland några
närmast gudomliga getostar & paradisisk choklad.
Tills jag blir närmast chockad över att man inte vet vilka av ingredienserna i de färdiga salladerna
som inte är ekologiska (och som jag vill kunna plo-cka bort). -Allt är från vår butik, heter det.
Vad spelar det för roll om nötterna är från er bu-tik och närodlade om jag inte tål nötter? Jag tål in-te kemiska insektsmedel, säger jag!  -Vi har bara godkända bekämpningsmedel, heter det då! 
När ungefär samma (men allt hetare) ordväxling har upprepats vid tre tillfällen, utan att nån polett har ramlat ner, formulerar jag huvudrubriken ovan i mitt huvud och väl hemkommen vad hittar jag då om inte en artikel med titeln ”Pesticides in paradise” i min mejlbox. (theguardian)
Vilket sammanträffande! Den handlar dock inte om nån matmarknad, och inte enbart om i EU god-kända medel, eller ens måttlig användning, utan i storleksordningen 17 gånger mer per tunnland än vad som används i majsodling på USAs fastland*. 
Den handlar om Hawaii, en ögrupp där stora ke-miföretag som Bayer, Syngenta, Dow och Dupont
utvecklar motståndskraftiga GMO-grödor genom att testa hur mycket besprutning växterna tål, men människors tålighet tycks få ha koll på, och antalet allvarliga fosterskador (som missbildade hjärtan) har ökat 10-falt på 5 år på ön Kauai (där de flesta experimenten genomförs), något som många förknippar med giftbesprutningen.
”Sluta förgifta paradiset” var en av parollerna när 10.000 demonstre-rade i Honolulu den 9 augusti, en annan var: ”Vi förtjänar rätten att veta” Hm. Är inte det en rätt osäker formulering? Måste man förtjäna en rätt?
Hur förtjänade företagen rätten** att använda 18 ton pesticider på den lilla ön Kauai bara under 2012, varav några förbjudna i EU***, 1/4 reg-lerade i USA och så Roundup förstås). Akuta symptom hos folk som utsätts är bl a smärta i ögon och lungor, yrsel och illamående. 
Själv utsattes jag på Hotel Cocorouch Paradise**** i Honolulu 1991.
Jag minns ännu den äckliga lukten av insektsgift, som kan ha ökat min pesticidkänslighet.
Drömmen om Hawaii och Söderhavet är död (något som Frankrike bidrog till med sina kärn-vapenprov 1966-1996****), men drömmen om Södermalm lever kvar.
Plötsligt känns det 80-procentiga Paradiset rätt nice ändå. Mycket av det jag vill ha finns ju där, det luktar inte (ens) av kemiska tvättmedel, och man gjorde faktiskt en ny helt ekologisk sallad åt mig vid ett tillfälle (god, men det bidde ba ruccola och rostbiff). Och har man brått, så finns det 100 procent ekologisk snabbmat bara ett par kvarter bort, hos KalfHansen där mam har koll på allt från mat till bestick och dressingflaskor (som är av silikon, inte plast). Halleluja!
Foto 2 o. 3: organichawaii/aloha-aina-unity-march-waikiki (här finns 100-tals bilder)
*) Det används generellt mer pesticider i USA än här.
**) Företagskolonialism enligt huffingtonpost. ***) paraquat, atrazin, klorpyrifos
***) Hette egentligen Coconut Paradise, men jag döpte om det efter kackerlackorna
****) Det var när jag hörde om detta som mitt aktiva miljöengagemeng började (tahit-camp). 
P.s. Drömmen-om-Söderhavet-lever-ännu-starkt hos somliga.(Svd) Tagg: Hawaii
Se även occupy-monsanto/kauai BLOGGPOSTA permalänk Pesticider i Paradiset!