Rena hinderbanan…!
Vad är vitsen med en rättighet som få känner till och ännu färre har nån nytta av?
EU listar bisfenol A och PFDA som särskilt farliga ämnen och för upp dem på den s.k. Kandidatförteckningen, som kontinuerligt uppdateras.
2010 (när jag först skrev om listan) omfattade den 29 ämnen, vars förekomst i allt från leksaker, cyklar, möbler, mm, inte längre skulle hemlighållas (Det lät ju bra..).
Nu omfattar listan 169 ämnen, men med tiden har jag börjat undra vilken nytta vi konsumenter egentligen har av den. Vad innebär vår lagstadgade rätt att få information i praktiken?
EU:s avsikt med lagen är ”att konsumenten på ett hälso- och miljösäkert sätt ska kunna använda varor som innehåller någon eller några av de listade ämnena”. Då vore det väl lämpligt att EU försäkrade sig om att samtliga konsumenter fick tillgång till informationen genom att se till att varor som innehåller något av ämnena i fråga märktes upp, ex. med texten ”Innehåller ämnet bisfenol A som EU klassar som särskilt farligt” med hänvisning till Kemikalieinspektionen, en nätsida eller en app, där det konkret framgick hur man använder varan på ett säkert sätt (en information jag inte hittar någonstans*).
Men icke sa Nicke. Så enkelt ska det inte vara i EU! Nej, konsumenten måste liksom göra sig förtjänt av informationen genom att själv fråga butiken som säljer den tilltänkta varan, något som kräver en viss förhandskunskap, handlingsförmåga och väldigt mycket tålamod.
För man kan få vänta på svar i upp till 45 dagar. Ja, du läste rätt. En och en halv månad!! (Då kanske rean är över och barnets födelsedag redan firad).
Varför ska det behöva ta så lång tid att fixa fram information som man enligt lag är skyldig att tillhandahålla i alla led? Använder man brevduvor, eller vad?
Det positiva är att svaret är HELT GRATIS för kunden. Halleluja! Om man nu får nåt svar, vill säga. För det är inte helt säkert. Och får man det inte återstår bara att göra en polisanmälan. (Visst låter det lockande!?) Kan man kanske misstänka att det inte är den här typen av ärenden som polismyndigheten i dagsläget prioriterar?
2010 anmälde Naturskyddsföreningen två skoföretag för att ha gett felaktig information. För att kunna avgöra om en uppgift är felaktig eller korrekt måste man i de flesta fall skicka varan på analys, och även om en konsument skulle vara villig att bekosta en sådan, finns det inga laboratorier i Sverige som testar varor åt privatpersoner. I varje fall fanns det inte det för några år sen när jag sist undersökte saken.
Fast de flesta slipper nog den här tidsödande proceduren, eftersom få känner till kandidatlistan och den s.k. rätten till information. Jag frågade 10 slumpvis utvalda personer däribland några bekanta, och ingen kände till den. En hade dock hört talas om Reach, den kemikalielagstiftning i EU som listan är en del av.
Om man förväntar sig en befolkning som aktivt tar ansvar för sina giftiga inköp, borde man från myndigheternas sida tillhandahålla adekvat utbildning via ex. public service, mass-SMS eller brevutskick (som man gör med en del annan viktig samhällsinformation). Varför inte i ett lila kuvert med en dödskalle på!?
Som det är nu är det bara de mest medvetna och envisa som i någon mån med hjälp av Kandidatförteckningen kan bidra till att skydda miljön, sina barn och sig själva, om ens de, med tanke på all snubbeltråd som har lagts ut.
*) Ett samtal med myndigheten Kemikalieinspektionen gjorde mig inte klokare.
P.s. Kandidatämnena på listan kandiderar till den s.k. Tillståndslistan där de kan komma att bli föremål för särskild tillståndsprövning, för att ev. nån gång tas ur bruk/förbjudas.
Etikett Kandidatförteckningen Kandidatförteckningen rätt till information
rätt till information BLOGGPOSTA permalänk Konstig konsumenträtt!
