Varför underkastar vi oss kemikalierna,  frågar sig Stefan Jarl i trailern till sin nya film. En som i varje fall försöker låta bli är min föredetting Lage. ”Har ni bara giftiga äpplen”, kan han fråga med hög röst i snabbköpet. Varpå tilltalad fruktansvarig snabbt brukar närma sig och med bästa David-Attenborough-engelsk-naturfilmsröst fast argare väsviska: ”Vi har inga giftiga varor.”

”Men om KRAV-frukt är ogiftig, kan Lage säga med sin troskyldigaste uppsyn, och med ännu högre röst, då måste ju dom här vara giftiga!!!   

Lages kropp underkastar sig det mesta utom besprutade bananer som svider i hans svalg.  Men det var inte han som kräktes upp maten på Thaikrogen Lao Wai för en tid sen. Det var jag. För att min mage tyckte den var för giftig (det händer ibland). Det tänker jag på när jag hör på radion att man hittat 317 gånger över tillåtna nivån av bekämpningsmedel i thailändsk basilika. 
Jag tänker också på om mitt blod möjligen kan vara mindre giftigt än Jarls. Kanske är det rentav giftigare? Vilka avtryck ger exempelvis den svanenmärkta pc med TBBP-A som jag ständigt hänger över? Vad har jag samlat på mig genom åren? Och har vi lurats att tro att välfärden föutsätter 100.000-tals gifter?
P.s. Jag har inte sett filmen. Än. underkastelsen