Hur hanterar man kemikaliepaniken?
I går råkade jag träffa Åsa Österlund på en vegetarisk krog. Hon är sjukgymnast, miljösamordnare samt kognitiv beteendeterapeft (KBT).
-Det där med kemikalier är väldigt svårt för folk att förstå, sa hon. -De syns ju inte. Hästkött är mindre abstrakt! Men när man väl fattar att man inte kan komma undan och inte har kontroll kan man få ångest.
Jaha, och hur hanterar man den på ett konstruktivt sätt?
-Man måste fokusera på det man kan förändra. Det kan du föreslå på din blogg! Men man ska helst inte säga åt folk VAD de ska göra!
Hm. Det gör jag nog tyvärr ibland. Särskilt när det gäller östrogena mössor! Det positiva är, enligt Åsa, att kemikaliepaniken kan dämpas om man skaffar mer kunskap och engagerar sig. Här är hennes föreläsning om att ta till sig information, värdera den och agera: Omst Ord till handling.
Hm, allt detta gjorde jag för 20 år sen när jag befriade mig från vissa nervgifter, vars förekomst i kroppen i sig var fysiskt ångestskapande, se kommande inlägg! F.ö. undrar jag om det är ångestdämpande att titta på bilder av gifter (se Vi kemifobiker) och hur man vet om man lider av Omotiverad oro? (Åsas sida: environhealth) BLOGGPOSTA permalänk KBT mot kemikalieångest!
Vad är det för fel i att upplysa folk att kemikalier bör undvikas? Ju fler som avhåller sig från nämnda ämnen desto mindre orsak för producenter att använda dem!
Att tro att man kan gömma problematiken med den ökande mängd kemikalier som vi utsätts för genom att ”behandla” med KBT torde i framtiden framstå som ett stort misstag. Jag anser att den som tror på att man kan behandla en hormonstörning genom att använda sig av KBT är dum på riktigt!
Då KBT används till att ”avdramatisera” och förlöjliga de kemikaliedrabbade så är det ju lika med att stöta ut de kemikaliedrabbade ur samhället istället för att lösa de verkliga problemen. Dessa problem kommer förr eller senare att bli så stora att det kommer att drabba alla på vår planet- dessa konsekvenser kan man redan idag se:
”WHO: Kemikalier bakom flera folksjukdomar”/ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5448410
”Kopplingen mellan hormonstörande kemikalier och flera folksjukdomar är betydligt starkare än vad man hittills trott. Det konstaterar forskare i en WHO-rapport som har letts av Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms universitet.”
Det finns tröghet på många plan. Det kan ta lång tid för politiker att fatta beslut om förändring efter att de fått de första varningssignalerna.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5475465
Vad Åsa pekar på är att det är lättare att motivera människor till en förändring om de får känna att de har ett val och bestämmer självs. Att det annars kan bli en motreaktion, att de slår bakut. Och då uppnår man inget alls.
Men om frivilligheten inte fungerar finns det en risk att vi – som Michael påpekar – hamnar i en ohållbar situation, något vi kan vara väldigt nära det gäller hormonstörande ämnen.
Huvudfrågan är hur man värderar ett hot. Om det kommer en tsunamivåg springer man. Man frågar sig inte om man egentligen vill, för hotet är så uppenbart. Kan vi hamna i en situation när kemikaliehotet blir så på påtagligt och uppenbart att frivilligheten (och demokratin) blir sekundära. Är vi redan där?
När det gäller klimathotet är vi det. I varje fall enligt politikerna som redan tvingat på oss kvicksilverlampor och kanske snart även klimatspray under förevändningen att ”vi måste” för att nå målen. Det finns en risk att vi blir påtvingade fler åtgärder, som ur ett helhetsperspektiv är kontraproduktiva och därtill hälso- och miljöfarliga, i miljöns och klimatets namn?
Så när måste vi börja springa frivilligt? Och från vad i första hand? Och vad var det som gjorde att folk i Nya Zeeland (som enda land så vitt jag vet) valde att protestera mot glödlampsförbudet?
https://kemikaliedetektiven.se/wordpress/?p=30574
Hej Lasse och Michael.
Tack för era intressanta synpunkter och tankar.
Jag känner att jag behöver vara tydligare om vad jag vill förmedla och hur jag jobbar.
Jag vet ju inte vad ni har för erfarenhet eller kunskap om KBT. För mig är det ett av de starkaste/bästa verktyg jag har för att hjälpa människor gära förändringar i sina liv. Jag vet att det fins en del tankar och fördomar om KBT, ffa idag när det skrivs så mycket om det i media.
Om KBT som lösning:
Det är ingen lösning till kemikalieproblemen som man behandlar bort. Det är ett verktyg för att kunnna se vad man kan förändra, att hitta strategier för att hantera jobbiga känslor som hindrar förändringen och som kan väckas genom jobbig information (som ofta tolkas, ”jag har alltså gjort fel”). Verktyg för att undvika att väcka motstånd. Väcker vi motstånd är personen upptagen med att leta håll i resonemanget.
Om att inte ge information:
Jag informerar och sprider kunskap dagligen på jobbet och på fritiden om kemikalier och miljön. Vi hade en utställning som gick runt på alla mina kliniker i höstas om just kemikalier och problemen. Information är A och O. Det innebär dock inte att man lyckas tillämpa informationen. Det är två skilda saker.
Jag förmedlar vad vi som företag har gjort och ger tips på vad man kan välja att göra. Valet är sedan individens.
Jag arbetar i sjukvården, jag är väl medveten om kopplingarna mellan kemikalier, hälsa och sjukdomar.
Det jag talar om är HUR vi förmedlar denna kunskap och HUR vi lockar till förändringar. Om vi vill nå ett mål – att en förändring att ske – så behöver vi vara medvetna och hur det vi förmedlar upplevs och mottas. Här har vi en möjlighet. Om vi inte lyckas, trots information, fakta och forskning – då kanske vi behöver tänka om.
Jag har gått från att upplevas vara en ”miljögestapo” till att vara en inspiratör. Genom hur jag talar, reagerar och sprider kunskap.
Idag får jag frågor om ”är detta bra, hur ska jag göra”, tidigare undvek många att fråga.
Jag ger inte råd om ingen frågat mig om råd. Jag säger inte till någon vad de ska göra, DÄREMOT berättar jag om vad jag gör, presenterar möjligheter och ger goda exempel. Jag kan fråga om jag får ge några förslag. Sak samma kanske ni tycker men i min värld är det stor skillnad på hur det mottas.
Det är ert fria val att se detta som en möjlighet om ni har svårt att nå ut, ni kan annars välja att göra på annat sätt. Jag vill visa, utifrån min erfarenhet, att psykologin bakom kommunikation är en faktor att räkna med, det har lärt mig att komma fram istället för att springa in i en vägg.
Ni behöver inte hålla med mig men jag hoppas att ni är villiga att reflektera över det jag menar.
Mvh Åsa
Hej Michael.
Vill kommentera detta uttalande separat.
”Då KBT används till att ”avdramatisera” och förlöjliga de kemikaliedrabbade så är det ju lika med att stöta ut de kemikaliedrabbade ur samhället istället för att lösa de verkliga problemen. Dessa problem kommer förr eller senare att bli så stora att det kommer att drabba alla på vår planet- dessa konsekvenser kan man redan idag se”
På vilket sätt används KBT för att avdramatisera och förlöjliga? Har du några erfarenheter om detta så vill jag gärna höra mer.
Så här ser jag på saken:
KBT handlar inte om att förläjliga. Det handlar om att förstå samband mellan tankar, känslor och beteenden. Att förstå och hantera rädslan, oron och frustrationen som kan väckas och bli överväldigande tillsammans med ovissheten om hur det kommer att bli.
Ingenstans är KBT en medicinskt behandling för att ta bort effekter av kemikalier/tungmetaller. KBT handlar om att komma över rädslan, ilskan, oron över att bli drabbad/vad det innebär och se de lösningar och förändringar man KAN göra. Inte fastna i hur det kunnat vara, älta vad man kunnat göra eller bli arg över vad alla andra gör fel som drabbar mig.
Att få ork att agera och reagera konstruktivt, att lägga energin på förändring istället för frustration.
Jag vet alltför många som ”bränner ut sig” och sedan inte orkar. Jag vill inte landa där.
Det är ett steg mot att hitta lösningar på problemet, istället för att gömma oss för att det är jobbigt att möta verkligheten.
Mvh Åsa
Hej Åsa.
Du skriver många ord men med lite information.
”KBT handlar inte om att förläjliga. Det handlar om att förstå samband mellan tankar, känslor och beteenden. Att förstå och hantera rädslan, oron och frustrationen som kan väckas och bli överväldigande tillsammans med ovissheten om hur det kommer att bli.”
Hur skall detta hjälpa någon som får sin hälsa förstörd av miljöpåverkan och också sitt liv förstört p.g.a. hur man blir bemött av samhälle, sjukvård och medmänniskor?
Du kan inte andas- men det gäller ändå att se positivt på situationen- eller vadå!?
”Jag arbetar i sjukvården, jag är väl medveten om kopplingarna mellan kemikalier, hälsa och sjukdomar.” OM du är medveten om detta har du inte erhållit det via din sjukvårdsutbildning, och du får inte utöva denna ev. kunskap för Socialstyrelsen, som styr verksamheten. Jag tvivlar på att du har möjlighet att dra några kopplingar om du arbetar inom sjuk_vården!
Att tvingas genomgå en KBT-behandling för en miljösjuk människa påverkar knappast grundproblemet- men det kan upplevas kränkande då orsaken för problemen omformuleras och/eller sopas under mattan. Det är att gömma sig och inte våga se verkligheten som den är!
Hej Michael.
Det är tråkigt att du inte anser mig säga något i mina långa inlägg. Jag försöker vara tydlig. Dock försöker jag undvika att vara hård, döma dig, säga saker jag inte kan stå för eller på något sätt ifrågasätta eller förringa det du känner.
Jag känner inte dig men tolkar att du är irriterad och upprörd över det jag skriver. Det är tråkigt, jag kan inte förändra det men det var inte min mening. Jag kan inte ta ansvar för hela sjukvården eller behandlingen miljösjuka människor i vården. Jag kan bara hålla med – många blir kränkta och misstrodda. Jag tycker det är tråkigt om du dömer mig för att det finns problem i sjukvården, känns inte okej för mig. Likaså som jag inte vet något om dig känner du inte mig eller vad jag vet.
Jag ser inte att någon hjälps av att vi drar saken till sin spets. Jag pratar inte, i första hand, om människor som inte kan andas pga kemikalieskador. Panik eller ångest över kemikalier kan upplevas likaväl av den som är svårt skadad av tungmetaller som den som inte upplever några effekter men är orolig över framtiden och sina barn.
Som att smärta vara otroligt svårt att hantera trots att man klarar av att göra allt man vill. För andra hindrar smärtan personen och begränsar livet helt. Inget är svart eller vitt, snarare en gråzon.
Att möta en som inget vet och är arg/ointresserad av förändring så kan det verkligen vara en utmaning där KBT/MI är ett stöd och verktyg.
Däremot tror jag att om en person blivit dåligt bemött i vården så är vårdgivaren med stor sannolikhet inte utbildad i KBT eller MI (motiverande samtal). Jag har mött många personer i sjukvården under mina 12 år i vården och får ofta lyssna på om upplevelse av misstro och vilka känslor det medför. Jag har träffat många som upplever sig kränkta och det är otroligt tråkigt. Jag ser inte detta som en motsättning eller orsak till att inte gå i KBT-terapi.
Men menar du att bara för att KBT inte tar bort kemikalierna i samhället så kan det inte vara bra för en person?
Menar du att om man blir dåligt bemött och lider av effekter av kemikaliepåverkan/miljösjuk – då får man inte försöka må bättre och hitta saker att förändra? Att det inte kan hjälpa att få känna att man har lite kontroll över en ev ångest, oro och ledsamhet? Att få prata om livet och vad man varit med om ger inget? Att bli bekräftad är kränkande?
Det jag gör är att fråga/prata om vardagsval, se hur man kan göra små förändringar, göra en sak i taget, försöka öka tilltron till personens förmåga, lägga upp en konkret plan till hur man kan förändra, sätta mål och prioritera det som är viktigt. Om att hantera bakslag och negativa tankar. Jag ser mycket nytta i detta.
Vad anser du hjälper om livet är förstört men personen ändå lever?
Jag har kunskap om och personliga erfarenheter om exakt hur mycket KBT kan hjälpa. Jag ser det dagligen. Sedan får du bilda egna erfarenheter och dra egna slutsatser.
Nu svarar jag inte fler gånger om detta.
Tack för att du tog dig tid!
Mvh Åsa
@ Åsa: Om du möter en person som ligger i vattnet och håller på att drunkna- anser du då att den personen är hjälpt av KBT-terapi?
Förhoppningsvis är ditt svar något i stil med att ”Nej naturligtvis skall den som drunknar först upp ur vattnet…”
När en miljösjuk människa drabbas av ohälsa är det inte säkert att den vet om vad som orsakar problemen, det finns ingen sjukvård som tar hand om de miljösjuka, finns inga diagnoser, inga säkra samband o.s.v. Tror knappast att en KBT-terapeut kan sätta samman pusselbitarna för den sjuke, utan man tvingar på sin ”metod” på den sjuke utan att ta hänsyn till andra konsekvenser än de som som givits av den sjuka_vården.
KBT-terapeuten kommer likt en charlatan således att belasta den miljösjuke ytterligare och tjäna pengar på sjuka människor som egentligen kräver riktig vård och tillrättaläggande av miljöfaktorer.
Att du inte förstår detta framkommer med all tydlighet och då det är din inkomstkälla som ifrågasätts kommer du knappast att vilja ändra på din attityd i frågan heller!
Over and out!
Nu blev det ju jätteintressant, på tal om att döma människor ;o)
Okej, sista inlägget om att förstå vad jag gör och när jag gör.
Jag tjänar inte pengar på att prata om miljö, kemikalier och kommunikation. Det är ett ideellt engagemang i Naturskyddsföreningen. Det är länken som ligger på bloggen.
Jag lär ut KBT- och MI-tekniker till de som vill lära sig och förbättra sin kommunikation. Inget tvång på något sätt och jag säger inte till vad människor ska göra, jag ger förslag och diskuterar hur.
Jag pratar med mammor, pappor, tonåringar, pensionärer, sjuka och friska.
Jag möter ”miljösjuka” människor som beskriver en frustration och svårighet att bemöta vården och medmänniskor och samtalar kring det.
Jag träffar inte miljösjuka i vården ”som håller på att drunkna” och säger ”-hur mår du när du drunknar?”
Jag jobbar inte med detta i min professionella sjukgymnastroll.
Det är två helt skilda saker. Som sjukgymnst möter jag det mesta. Smärta, ångest, stress, sömnsvårigheter, allergier och överkänslighet. Jag har ju klart en lön när jag arbetar som sjukgymnast. Ser små möjligheter att arbeta ideellt då också.
Jag har nog aldrig blivit kallad en girig charlatan som sätter sin inkomstkälla före människor. Jag försöker snarare bemöta människan där hon är med de problem hon har, vare sig det är smärta, ångest, parfymkänslighet, elkänslighet osv.
Jag kanske saknar insikt men tycker själv att jag är ganska bra på att ändra attityder och beteenden/vanor.
[...] skriver Svd. Hm. Kognitiv beteendeterapi (KBT) torde väl funka lika bra mot det som mot kemikalieångest (som jag skrev om häromdan). Man ska inte jämföra med vad andra gör och inte gör [...]