Vem vill ha negativ information?

-Det måste va speciellt å hålla på med så där negativa saker som du gör, säger vännen P. medlidsamt.
Hm, det är väl inte mer negativt än när en läkare tvingas ge en patient ett negativt besked, säger jag. Förutsatt att det finns behandling. Fast det skulle ju underlätta om inte ”sjukdomen” vore så långt framskriden, och om inte kemikaliespridningen fått fortgå så gott som okontrollerat i över 50 år. 
Tänk om man agerat tidigare…   
Tänk om man agerat redan på 1960-talet* efter att biologen Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut. 
Tänk om det kontinuerligt anordnats folkomröstningar inför introduktionen av miss-tänkta kemikalier/kemikaliegrupper (och man frågat oss om vi tyckte att den utlovade nyttan var värd det ev. långsiktiga priset?). Tänk om myndigheterna krävt dokumentation redan då (och inte först 2007 i samband med EU:s kemikalielag Reach). DÅ hade nog folk tyckt att det var rätt POSITIVT. Känt sig delaktiga. NU blir de nog mest förvånade eller misstrogna inför alla kemikaliehot som ständigt regnar över dem.    
Är det för sent nu?
-Det är så mycket, så ibland känns det som om det är för sent, sa Carina i Ronneby när hon nyligen beställde ytterligare 33 ex av Impotensmadrassen (se ”kemikaliebok” ovan). -Men man måste ju försöka sprida informationen. Och hoppas att det löser sig sig.
Det hoppas även Anne som planterar ekologiska blommor i Rosendals Trädgård. -Ungdomarna  är lösningen, säger hon. -Dom engagerar sig! 
Gör dom, säger jag, tänker på modehysteri och studentflak  (se tidigare inlägg) Hon fortsätter:
-Ja, mina döttrar t ex dom har stenkoll på både mat och kläder.
Det har dom nog för att dom fått s.k. negativ information från något håll, tänker jag. Och vänt den till något positivt. För att de trots allt tror på en hållbar återuppståndelse från kemikaliesamhället.
P.s. Om man tvivlar så kan man ju alltid affirmera. dagens-affirmation-286/
*) Vi var tidigt ute - varför gjordes så lite? m.forskn 
BLOGGPOST permalink Glädjedödar-blogg?!