Tar ersättaren semester i kroppen?

Häromdan uppmärksammade jag ett Scotchgard-märke på ett par vatten-täta stövlar i en butik*, och senare att Scotchgard skadar säl i San Fran-cisco-bukten, tolv år efter att den aktiva ingrediensen PFOS, från företa-get 3M, förbjöds, vilket man finner märkligt, eftersom halterna i sjö-fåglar som äter samma slags fisk, har sjunkit. San Francisco-buktens sälar har några av de högsta PFOS-halterna i världen, och kemikalien följer inte  det mönster av långsam nedgång som man ofta ser hos andra liknande miljöföroreningar.
(scientificam/banned-chem-contaminating-sf-seals) Men är det så konstigt egentligen? PFOS är ju så gott som oförstörbar och finns kvar även i svenskt dricksvatten i områden där det tidigare har använts i brand-skum (inlägg). I Sverige förbjöds PFOS  först 2008 och i EU 2010. 
Vad innehåller Scotchgard idag?
Nu används ett annat perfluorerat ämne, PFBS, som inte alls ska vara lika skadligt som PFOS. Stämmer det frågar jag forskaren och perfluor-experten Helena Nilsson (se inlägg), vid Örebro Universitet, som säger:
-PFBS lagras inte i kroppen men försvinner inte från miljön överhuvudtaget. Det som gör de här ämnena så persistenta är den kemiska bindningen mellan kol och fluor och om ett ämne inne-håller de här bindningarna bryts det inte ner. PFBS innehåller dessa bindningar men molekylen är ungefär hälften så stor som PFOS vilket gör att den inte tas upp och lagras i våra kroppar.
P.s. Enligt en studie tar det närmare en månad för PFBS att ta sig ut ur kroppen med urinen
(sciencedirect). Man undrar ju vad den sysslar med under tiden? Vilar upp sig? Hittar på nåt ofog?
*) Tycker mig oftare se plagg med Gore-Tex impregnering i butikerna än Scotchgard (gore-tex-klimatkontroll). Foto gråsäl: skansen BLOGGPOSTA permalänk Scotchgard skadar säl!