Skogsfolket gråter - bättre i stan?!

När man bor mitt i storstan så har man liksom ingen koll på skogsbestån-det i Sverige. Har man verkligen huggit ner allt? (Sv:s-nya-miljonprogram). 
Bara filmfasader?
-Varje gång jag åker tåg så ser jag en himla massa träd, säger jag till vännen P (som har bättre koll). -Då kan det väl inte vara så illa? 
-Man spar en del runt vägar, floder och så, säger han.
Hm, ungef’är som fasader i Filmstaden, säger jag, med en massa kalhyggen bakom?
-Kalhyggen kan vara vackra, menar P., det växer upp rött gräs och sen kommer andra växter tillbaka. Men det beror på hur man gör. Och skogsbönder och bolag tar bort gamla nedfallna träd som befrämjar biologisk mångfald. P. har intrycket att det finns rätt mycket gammelskog kvar, beroende på hur man räknar. I hans skogsegendom i Dalarna har man sparat s.k. frötallar som sprider frön så att skogen  planterar om sig själv. Då slipper man köpa preparerade plantor.
Doppas i nervgift!
Tall- och granplantor kan vara behandlade med bekämpningsmedel, skriver Viveca. Hon har bott i skogen i Värmland i 27 år och tycker att allt har förändrats till det sämre när gammelskog har blivit trädplantage: skogsfolket gråter 
Nervgiftet som används heter cypermetrin. Det är en s.k. pyretroid, besläktad med permetrin, fast mer potent, (se ”kemikaliebok” ovan) samt deltametrin som finns i Hemska hundhalsband!
När man läser Vivecas berättelse undrar man om det inte är bättre i stan. För ingen har (än så länge) huggit ner den fina över 6 våningar höga gamla poppel som står på bakgården. (Då skulle det nog bli ett himla liv!?) Men i skogen är lagen-en-rökrida, skriver Dn. 
Foto skog: fotoakuten BLOGGPOSTA permalänk Giftiga granplantor!