Om man har både initierande faktorer som riktigt otrevliga kemikalier och påskyndande faktorer
som strålning, t ex värme och annan strålning, kan man väl inte misslyckas med att framkalla tråkigheter.

Jag undrar varför man aldrig tar itu med de konkreta kemikalier som vi vet finns i elektronik och framför allt de vi vet fanns i elektroniken under tidigare år. I elektroniken kombineras de med värme – tidigare ca 125 grader i de gamla bildskärmarna, troligen mer nu i de moderna prylarna eftersom de är mer koncentrerade, men det sistnämnda kan jag inte bedöma. Det kanske inte behövs någon kombination med annat än värmestrålning för att göra folk sjuka.

Det borde i alla fall räcka att man sopade arbetsskadade under mattan på 1980- och 1990-talen, de första bildskärmsanvändarna som utsattes för de hemska ämnen som då ännu inte debatterades. Nu när vi vet så mycket
mer om flamskyddsmedel och annat, nu gitter man inte påminna sig att folk blev sjuka av de första elektronikprodukterna. Förljugenhet, brist på associationsförmåga, cynism – ord som kommer för mej när jag tänker på vad som hänt.
Som ivrig datoranvändare från 80-talet törs jag inte tänka på vad jag har i blod och vävnader.

När dessa ämnens farlighet blev känd ersatte tillverkarna dem med andra ämnen av samma slag men behövde aldrig frukta att någon skulle kräva att de först testade de nya ämnena.
Det är klart att det finns kombinationseffekter mellan kemikalier och strålning – det är ju ingenting att diskutera.
Men alla aktar sej för att konkretisera vilka ämnen som vore intressanta att studera. Den dagen man gör det är de första användarna döda allihop och arbetsmiljöbrotten preskriberade.